TRE SJÖMÄN - RESENDE PÅ TIDSHAVET - BREDEVOORT VAN DEN BERG
EN METAFYSISK ROMAN OM TID OCH ERINDRING
Havet glömmer ingenting. Året är 1497 när tre bretonska fiskare styr västerut, bort från allt de känner, på jakt efter något som ännu inte har något namn. De överlever en storm som borde ha tagit dem, och en av dem gräver ner en sten med märkliga tecken på en öde strand. Han vet inte varför, bara att stenen måste vänta. Århundraden senare hittas stenen av någon som stannar upp för att se på den. Bara ett ögonblick. Men det ögonblicket förändrar allt. Ett barn föds som aldrig skulle ha fötts. Ett liv som aldrig borde ha funnits tar sin början. Och någonstans, utan att någon vet om det, börjar mönstret om igen.
1944 ger sig tre japanska fiskare ut på sin sista patrull. Tre amerikaner ser båten sjunka. En av dem bär de dödas ansikten med sig för alltid. Mardrömmarna kommer varje natt, och de tar aldrig slut. 1950 befinner sig samma tre amerikaner i ett främmande land, där de lär unga rekryter att strida i ett krig de inte kan vinna. De delar samma drömmar, samma ångest, samma hemlighet. I det tjugoandra århundradet landar tre rymdfarare på en okänd planet som inte finns på någon karta. En av dem hittar en sten han inte kan tyda, men som han ändå känner igen. Inne i sitt huvud hör han en sång. Tre sjömän. Alltid tre. Alltid en båt. Alltid ett hav.
"Tre Sjömän" är en roman om det som blir kvar hos oss långt efter att vi har glömt det. Om hur en liten sten, ett enda ögonblick, ett enda beslut att stanna upp och se, kan förändra hela historiens gång. Om hur havet minns allt, även det vi försöker glömma.
Det här är en metafysisk thriller med psykologisk spänning, övernaturlig mystik och skuggan av kosmisk skräck. Berättelsen rör sig mellan historia, minne och det okända och blandar inslag av mörk fantasy, litterär fiktion och science fiction till en kuslig och stämningsmättad läsupplevelse.
"Det namnlösa fartyget låg i Yokohamas hamn som ett gammalt havsdjur som vilade före slakten. Dess skrov djupt i vattnet, dess däck stilla, dess master nakna mot det grå morgonljus som bröt genom molnen, den skymningsstund mellan natt och gryning då världen håller andan och gränsen mellan verklighet och dröm suddas ut som dimma som drar över vattnet. Vattnet gjorde ett vått, hungrigt ljud som drog genom järnet, ett ljud som käftar som öppnas.
Endast siffror identifierade fartyget, gulnade vita mot rostfläckarna, nummer som ingenting betydde för det öga som läste dem, som bara fanns där för att någon någonstans hade bestämt att allt måste ha ett namn, även om havet inte förstår de namn människor ger. Det stora urhavet brydde sig inte. Havet talade sitt eget språk, ett utan substantiv, bara verb: bryta, svälja, bära, glömma. Havet hade inget behov av namn; det visste vad ting var genom deras tyngd, deras rörelse, deras tidslighet.
Charley stod på kajen, händerna djupt nedkörda i jackfickorna, och såg på siffrorna. Även de skulle en dag blekna, som färgen, som hans eget namn, som allt människor rör vid och tror att de äger. Morgonen var kall nog att bilda andedragsskyar, små dimmor som stöttes ut ur munnen och sedan upplöstes i ingenting. Han såg på dem, på hur hans eget liv för ett ögonblick var synligt i den isiga luften och sedan försvann. Döden som en andedragssky som löses upp i morgonljuset, dunstar till intet.
Men det var inte kylan som fick Charley att darra. Det var gränskänslan: han höll på att kliva in i något som han kanske inte skulle återvända från. Han hade upplevt det förr, i Stilla havet, före strider, före saker han inte ville minnas. Känslan av en dörr som slår igen bakom dig, och du vet inte om den kommer att öppnas igen. Den satt i magen, i benen, i hur hans andning blev ytligare utan att han kunde kontrollera de
